Motor och framtiden

Motorer är viktiga för vår överlevnad och våra kommunikationer. Men vi har ett problem, nämligen miljön. Vi släpper ut alldeles för mycket koldioxid och andra växthusgaser i atmosfären. Detta måste vi minska på, genom bränslesnålare och miljövänligare bilar.

En bra grej kan vara att motorsporten, som många har som förebild, väljer att miljöanpassa sina motorer och fordon. Till exempel om man körde Formula 1 med hybridbilar. I realiteten skulle det fungera och det skulle ge oss nya utmaningar för att få fram miljövänliga men ändå roliga bilar.

Kanske Toyota Prius blir den nya förebilden för motorsporten? Än kan man bara spekulera.


Rimac Concept One - En supersportbil helt på el

Ferrari F40

Ferrari F40
Fabrikat	Ferrari
Tillverkning	1312 st, 1987-1992
Föregångare	Ferrari 288 GTO
Efterträdare	Ferrari F50
Karosseri	2-d coupé
Motor	8-cyl V-motor
Drivning	Mittmotor, bakhjulsdrift
Liknande	Bugatti EB110 Jaguar XJ220 McLaren F1
Designer	Pininfarina

Ferrari F40 är en supersportbil, tillverkad av den italienska biltillverkaren Ferrari mellan 1987 och 1992.

Innehåll 1 F40 2 F40 LM 3 F40 GTE 4 Tekniska data[2] 5 Tävlingsresultat 6 Referenser 7 Externa länkar

F40

Ferrari F40 introducerades i Maranello i juli 1987 i närvaro av Enzo Ferrari själv, då 89 år gammal, för att fira Ferraris första 40 år som biltillverkare. Ferrari sade att modellen tagits fram som en hyllning till den tid ”då förarna kunde köra bilarna på allmän väg till och från tävlingarna.”
Bilen byggde vidare på 288 GTO Evoluzione, som aldrig fått chansen att tävla, sedan Grupp B som den var avsedd för avskaffats efter 1986. Motorn var en något större variant av GTO:ns V8. Karossen var helt ny, byggd i kevlar och med en stor fast spoiler bak. Även chassit var nyutvecklat med en sittbrunn i lätta kompositmaterial, med hjälpramar av stål för att bära upp motor och hjulupphängningar.
För att hålla vikten nere var den synnerligen spartanskt utrustad. Bilen saknade stereoanläggning och dörrhandtag - inte ens nedfällbara sidorutor fanns till en början, denna finess inkluderades dock så småningom. Däremot hade den luftkonditionering, ett krav för att den skulle sälja på USA-marknaden. F40:n saknade också katalytisk avgasrening fram till 1990, då det blev nödvändigt för att den skulle förbli tillåten i USA.

F40 LM

Sedan Ferrari dragit sig ur sportvagnsracingen efter 1973 hade företagets privatkunder fått vända sig till racingspecialisten Michelotto för att få sina bilar preparerade för racing. Michelotto backades inofficiellt av Ferrari och tog fram en tävlingsversion av F40:n kallad Ferrari F40 LM.
Michelotto förstärkte chassit med kolfiber, bytte delar av hjullupphängning och bromsar och trimmade motorn. Karossen fick en justerbar spoiler baktill. Den redan spartanska inredningen lättades ytterligare och vikten pressades ned drygt 50 kg. Bilen debuterade i amerikanska IMSA GT Championship 1989, men kom senare även att tävla i olika GT-serier i Europa.

F40 GTE

Till 1994 byggde Michelotto en ny tävlingsversion, Ferrari F40 GTE, avsedd att tävla i BPR Global GT Series, trots att Ferrari avslutat produktionen två år tidigare. Bilen var en vidareutveckling av F40 LM, med förbättrad aerodynamik och större bromsar. F40 GTE fanns med tre motoralternativ mellan 3 och 3,6 liter. Sista säsongen 1996 fick bilen sexväxlad sekventiell växellåda och kolfiberbromsar.

Tekniska data^[2]

Tekniska data	F40	F40 Competizione
Motor:	Mittmonterad 90° 8-cylindrig V-motor med biturbo
Cylindervolym:	2936 cm³
Borrning x slaglängd:	82,0 x 69,5
Kompression:	7,7:1
Max effekt:	478 hk vid 7000 v/min	700 hk vid 8100 v/min
Max vridmoment:	577 Nm vid 4000 v/min
Ventilstyrning:	Dubbla överliggande kamaxlar per cylinderrad, 4 ventiler per cylinder
Bränslesystem:	Weber-Marelli bränsleinsprutning
Växellåda:	5-växlad manuell
Hjulupphängning:	Dubbla tvärlänkar, skruvfjädrar
Bromsar:	Hydrauliska skivbromsar
Chassi & kaross:	Kompositmonocoque med hjälpramar av stål, kaross av kevlar.
Hjulbas:	245 cm
L x B x H:	436 x 197 x 112 cm	453 x 198 x 115 cm
Torrvikt:	1100 kg	1040 kg
Acc. 0-100 km/h:	4,1 s
Toppfart:	324 km/h	367 km/h

Tävlingsresultat

Ferrari F40 LM

LM-versionen debuterade i IMSA GT Championship sent 1989. Året därpå slutade Ferrari femma i GTO-klassen, efter tre andraplatser under säsongen.
Ferrari F40 kördes även i nationella GT-mästerskap som italienska GT-mästerskapet och japanska JGTC.
GTE-versionen togs fram för internationell racing i BPR Global GT Series. Första segern kom 1994 vid fyratimmarstävlingen på Vallelunga, genom Anders Olofsson och Luciano della Noce. F40-modellen vann sedan Anderstorp 4-timmars två år i rad 1995 och 1996,^[4] men därefter var bilen, som slutat tillverkas redan 1992, inte längre konkurrenskraftig.

Volvo Lastvagnar

Volvo Lastvagnar Aktiebolag
Org.nr	556013-9700
Typ	Privat aktiebolag
Huvudkontor	Göteborg, Sverige
Nyckelpersoner	Eva B. Persson Styrelseordförande L. Peter Karlsten Vd
Bransch	Kommersiella fordon
Produkter	Lastbilar
Antal anställda	5 907 - December 2011
Historia
Grundat	1917[1]
Ekonomi
Omsättning	▲  56,216 miljarder SEK
Rörelseresultat	▲  4,875 miljarder SEK
Vinst efter skatt	▲  3,787 miljarder SEK
Tillgångar	▲  28,672 miljarder SEK
Eget kapital	▲  8,989 miljarder SEK
Struktur
Ägare	Aktiebolaget Volvo
Moderbolag	Aktiebolaget Volvo
Övrigt
Webbplats	VolvoTrucks.com
Fotnoter	Siffror från 2011 års bokslut.[2]

Volvolastbilar (fr.v) FH12 Globetrotter XL, Volvo FL10 , Volvo F7 och Volvo F16

Volvo Lastvagnar Aktiebolag, även Volvo Trucks, är en svensk lastbilstillverkare som ingår i Volvokoncernen so dotterbolag till Aktiebolaget Volvo. Volvo Lastvagnar har sitt huvudkontor i Lundby, Göteborg. Där ligger också stora delar av Volvo 3P som sköter utvecklingen för Volvos lastbilsföretag. Volvo är idag en av världens ledande lastbilstillverkare och märket finns representerat över hela världen.

Innehåll 1 Historia 2 Lastbilsprogram 3 Historiska modeller 3.1 1920-talet 3.2 1930-talet 3.3 1950-talet 3.4 1960-talet 3.5 1970-talet 3.6 1980-talet 3.7 1990-talet 4 Tillverkningsorter 4.1 Europa 4.2 Amerika 4.3 Afrika 4.4 Asien 4.5 Oceanien 5 Volvo lastvagnars militära produktion6 Källor 5.1 Militära modeller 7 Externa länkar

Historia

Fordonstillverkaren Volvo grundades 1926 och i april 1927 introducerades den första bilen. Det var en öppen personbil, benämnd ÖV 4, med en fyrcylindrig ottomotor på 1,94 liters slagvolym och 28 hästkrafters motoreffekt. Redan den 4 december 1926 fanns det en ritning på en lastbil, utförd av volvos första tjänsteman Henry Westerberg och den 12 oktober 1927 kunde man läsa rubriken i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning:

"Volvo kommer också med en lastvagn. Fabrikationen börjar nästa år" och artikeln löd:

Som det visat sig, att allmänheten har intresse för en lastbil av Volvo-typen har fabriken beslutat att även igångsätta tillverkningen av sådana. Redan nu finns ett par, vilka dock endast äro de vanliga chassierna som påbyggts. I början av nästa år tänker man emellertid lägga upp en serie lastbilar av omkring 1,5 tons lastkapacitet för att möta den redan nu uppträdande efterfrågan.

Volvo byggde ett par mindre paketbilar/lastbilar redan under sommaren 1927, på samma chassie som den öppna personbilen. Troligare var detta ett rationellt sätt att till låg kostnad lösa företagets transportproblem. Även små lastbilar var dyra på den tiden, och Volvo var ett litet, nystartat företag som behövde hålla igen på utgifterna. För att kunna lasta cirka 800 kilo, var den ekonomiska, fyrcylindriga DA-motorn med cylindervolymen 1 944 cm³ och effekten 28 hk fullt tillräcklig.^[3]
I februari 1928 presenterade Volvo sin första lastbil. Den kallades LV Serie 1 och var utrustad med samma motor och växellåda som ÖV 4. Lastbilen hade den med dagens ögon tämligen blygsamma totalvikten av 3 ton, kostade 4 450 svenska kronor och blev en omedelbar försäljningssuccé. Den allra första lastbilen lämnade produktionen den 19 februari 1928 och kunden Johan W. Sjöberg från Getkärn i Sunne, kunde dagen efter hämta sin lastbil, med produktionsnummer 2 och registreringsnummer O 1425 från fabriken, för att transportera timmer.^[4]
I början fanns Volvos lastbilar enbart med ottomotorer men under slutet av 30-talet erbjöds även hesselmanmotorer. Under andra världskriget levererades många bilar med gengasdrift. Först 1946 kunde man beställa en Volvo med dieselmotor.

Volvo Titan

Under 1950-talet satte en internationell expansion fart där bland annat Volvo Titan såldes utanför Sverige. 1965 blev F88 Volvos nya stora lastbilsmodell och följdes upp av F89 fem år senare som även den hade försäljningsframgångr internationellt. Volvo F10/F12-serien presenterades 1977 kom att bli en stor succé för Volvo och över 200 000 exemplar tillverkades och etablerades Volvo på världsmarknaden. Flera av modellens delar, bland annat chassikomponenter och till drivlinan togs från den 1973 introducerade N-serien.
1971 inleddes samarbetet De fyras klubb mellan lastbilstillverkarna Volvo, nederländska DAF, tyska Klöckner-Humboldt-Deutz (Magirus) och franska Saviem (Renault). Det var ett av de första stora kooperationerna inom den europeiska fordonsindustrin. De fyra företagen gick tillsammans in i ett projekt att ta fram en lastbil i mellanklassen. Volvo kallade sin version F4 och F6.
1994 presenterades den nya FH-serien.
Volvo Trucks har samröre med Renault Trucks, amerikanska Mack Trucks och japanska Nissan Diesel, de fyra företagen är helägda av AB Volvo.

• VD: Staffan Jufors

Lastbilsprogram

Volvo FH12.

• Volvo FL
• Volvo FE
• Volvo FM
• Volvo FMX
• Volvo FH
• Volvo VN, lastbil byggd för den Nordamerikanska marknaden, byggs i New River Valley, (NRV), Virginia.
• Volvo VM, lastbil byggd för den Sydamerikanska marknaden, byggs i Curitiba, Brasilien

Historiska modeller

1920-talet

Volvo N 88

• LV Typ 1 (1928-1929)
• LV Typ 2 (1928-1930)
• LV60 (1929-1932)

1930-talet

• LV66 (1931-1936)
• LV71 (1932-1935)
• LV76 (1934-1940)
• LV81 (1935-1940)
• LV90 (1935-1939)
• LV180/290 (Långnos) (1937-1951)
• LV110/L200 (Spetsnos) (1938-1950)
• LV120/L220 (Rundnos) (1939-1954)

1950-talet

• L340 (1950-1956)
• L420 Snabbe(1956-1965)
• L430 Trygge(1957-1965)

Volvo FH16 700.

• L360/475 Brage/Starke/Raske (1954-1965)
• L385/485 Viking (1953-1965)
• L395/495 Titan (1951-1965)

1960-talet

• F82 (1965-1972)
• F83 (1965-1972)
• N84/F85/F85S (1965-1978)
• N86/F86 (1965-1979)
• N88/F88 (1965-1977)

1970-talet

• F82S (1972-1975)
• F83S (1972-1975)
• F89 (1970-1977)
• N7/N10/N12 (1973-1988)
• F4/F6 (1975-1986)
• Volvo F10/F12 (1977-1986)
• F6S/F7 (1978-1986)

Volvo F89

1980-talet

• FL4/FL6 (1985-1995)
• FL7/FL10/FL12 (1985-1998)
• F10/F12/F16 (1987-1993)
• NL10/NL12 (1989-1999)

1990-talet

• FH12/FH16 (1993-2005)
• FLC/FL6 (1996-2006)
• FM7/FM10/FM12 (1998-2001)

Tillverkningsorter

Europa

• Gent, Belgien (montering)
• Kaluga, Ryssland (monteringsfabrik)
• Köping, Sverige (växellådor och framaxlar; Drivs av Volvo Powertrain)
• Skövde, Sverige (motorer, Drivs av Volvo Powertrain)
• Tuve ,VTT(Göteborg), Sverige (montering, utlandpacken)
• Umeå, Sverige (hytter)
• Lundby,(Göteborg), Sverige (huvudkontor och utveckling)
• Lindesberg, Sverige (Axlar; Drivs av Arvin Meritor AB)

Amerika

• Dublin (NRV), Virginia, USA (montering)
• Greensboro, North Carolina, USA (Huvudkontor (Volvo North America) och Utveckling)
• Curitiba, Brasilien (montering)

Afrika

• Casablanca, Marocko (montering)
• Tunis, Tunisien (montering)
• Gaborone, Botswana (montering) (nedlagd / flyttad till Sydafrika)
• Kairo, Egypten (montering)(nedlagd)
• Durban, Sydafrika (montering)

Asien

• Teheran, Iran (montering)
• Jeddah, Saudiarabien (montering)
• Bangalore, Indien (montering)
• Kuala Lumpur, Malaysia (montering)
• Bangkok, Thailand (montering)
• Taipei, Taiwan (montering)

Oceanien

• Brisbane, Australien (montering)

Volvo lastvagnars militära produktion

Volvo TP21, också kallad "Sugga". Terränggående chassi med samma kaross som Volvo PV800.

Volvo började redan under 1930-talet att leverera lastbilar till den svenska försvaret och under Kalla kriget fick man fortsatt stora order. Försvaret fördelade sina order mellan Volvo och Scania. Dessa leveranser kulminerade under 1970-talet även om man än idag säljer lastbilar till försvaret. Under 1960-talet togs den klassiska "Valpen" fram - det svenska försvarets Jeep och dessa efterföljare som kom under 1970-talet, Tgb 11/13/20 som alltjämt är i bruk.

Militära modeller

• Terrängbil m/42 VKP
• TVB
• TVC
• Terrängpersonvagn m/43
• Radiopersonterrängbil 915 (Suggan)
• Radioterrängbil 938
• Lastterrängbil 912
• Lastterrängbil 934
• Lastterrängbil 939
• Personlastterrängbil 903, och dess radiopersonterrängbilversion, Raptgb 9033, (Valpen)
• Terrängbil 11/13/20

Bildspel

SAAB 93 GT750

Saab GT750

Saab 93 GT750 (Gran Turismo 750) var en bil från Saab som byggdes mellan 1958 och 1960. GT750 var en sportigare version av Saab 93 huvudsakligen avsedd för USA-marknaden. Den hade samma kaross som 93 men annorlunda interiör och kraftigare motor. När 93 slutade tillverkas 1960 fortsatte tillverkningen av GT750, nu med karossen från Saab 96 och med fyrväxlad låda. Produktionen fortsatte till 1962 då modellen bland andra förändringar fick den större motorn på 841 cc från 96, skivbromsar fram och nytt namn. I bland annat Storbritannien och Sverige kallades den Saab Sport. I USA benämndes den 'GT 850 Monte Carlo' (efter framgångarna i Monte Carlo-rallyt). Speciellt för 96 Sport var separatsmörjningen, med andra ord att tvåtaktsoljan hälldes i en separat tank och doserades automatiskt istället för att blandas i tanken av föraren (som på standardmodellen).

GT:n hade trimmats till 50 hästkrafter (37 kW) SAE. Det fanns också en trimsats som gjorde att motorn gav 57 hästkrafter (41 kW) SAE. Motorn gav mest kraft på höga varvtal, 3400 till 5000 varv/min. Växellådan hade tre växlar. Med trimsatsen monterad blev motorn känsligare för låga varv, i synnerhet stadstrafik innebar svårigheter med till exempel igenslagna tändstift.

I en recension i Road & Track 1959 kommenterade man att för att kunna växla smidigt på den treväxlade lådan måste man varva upp motorn över 5000 varv/min eller slira på kopplingen. Saab erbjöd en modifieringssats för att magra ut bränsleblandningen i förgasaren i syfte att få bättre bottenvrid, men detta påverkade samtidigt prestandan på höga varv negativt. Tidningen provade också en modifierad GT med 57 hästkrafter SAE vilket förbättrade accelerationen 0-60 mph från 15.2 sekunder (i GT:n med 50 hästkrafter) till 12 sekunder jämnt. En standard 93B behövde 27.2 sekunder.

Road & Track lovordade bilens jämna gång och styrningen samt den höga utrustningsnivån. GT750 var även utrustad med en "Halda Speedpilot", en analog trippmätare som användes av kartläsaren vid rallykörning.
Tekniska data

Motor: rak trecylindrig tvåtaktsmotor

Cylindervolym: 748 cm3
Borr x slag: 66x73 mm
Effekt: 50 hk SAE (45 hk DIN) vid 5 000 r/m

Kraftöverföring:

Längsställd motor fram, framhjulsdrift
3-växlad manuell växellåda, med osynkroniserad 1:a, frihjul, rattspak. (1958-60)
4-växlad helsynkroniserad manuell växellåda med frihjul, rattspak. (1960-62)

Mått (1958-60):

Längd: 401 cm
Bredd: 157 cm
Höjd: 145 cm
Hjulbas: 249 cm

Mått (1960-62):

Längd: 403 cm
Bredd: 157 cm
Höjd: 147 cm
Hjulbas: 249 cm

Varianter:

93 GT750: april 1958 - februari 1960. Utöver den vanliga 93:an hade vagnen trimmad motor; större bromsar; dubbla kromlister längs trösklarna; större navkapslar; utvändiga backspeglar; dubbla extraljus; dubbla backljus; bekvämare framstolar med svankstöd; förvaringsfack i baksätets sidoarmstöd; säkerhetsbälten; träratt; varvräknare; Halda Speedpilot.

Produktionen uppskattas till 605 st 93:or.

96 GT750 februari 1960 - februari 1962. Ny bakre del av karossen med större bakruta; fyrväxlad växellåda.

Audi Urquattro

Audi quattro (även kallad urquattro för att inte blanda ihop den med andra Audi-modeller med fyrhjulsdrift (quattro)) är en bilmodell tillverkad av Audi.
Audi quattro lanserades 1980 och är en av Audis största succéer genom tiderna. Audi quattro ses därtill som en av de stora orsakerna till Audis starka varumärkesbyggande. Grupp B-bilen Audi quattro firade med sin fyrhjulsdrift stora segrar i rallyn.
quattro heter de vanliga bilmodellerna från Audi som har permanent fyrhjulsdrift (AWD). Från 1987 satt det en Torsendifferential på alla deras AWD, men Audi A3/S3 quattro och Audi TT quattro fick en Haldex koppling. [1]
Produktionen upphörde i maj 1991 då modellen ersattes av Audi S2. Totalt tillverkades 11 452 bilar.
Stavningen "quattro" är ett registrerat varumärke av Audi AG och skrivs alltid av företaget med gement "q".

Svenska "urisar"
Hur många Quattro såldes till Sverige?

Enligt Audi såldes det så här många av varje årsmodell:
1982 - 2
1983 - 82
1984 - 84
1985 - 14
1986 - 14
1987 - 10
1988 - 3
1989 - 5
1990 - 42
1991 - 3
Totalt: 259st
källa: Bildspel från Audi Sverige Inhousemeet 2005

Enligt transportstyrelsens register 2009:

	I Trafik	Avställd	Skrot/Avreg/Export	Totalt
1980	-	3	-	3
1981	6	31	2	39
1982	5	25	4	34
1983	22	56	21	99
1984	12	33	9	54
1985	11	25	1	37
1986	7	16	1	24
1987	5	4	2	11
1988	1	4	1	6
1989	-	-	-	-
1990	17	24	17	58
1991	-	1	-	1
Totalt	86	223	57	366

Antal tillverkade
Det tillverkades 11452 urisar totalt mellan 1980 och 1991 och här kommer en liten sammanställning:

	Tillverkade	Sverige	England	Österrike*	Canada*	USA
1980	292	-	-	8	-	-
1981	1956	-	95	52	-	-
1982	1935	2	154	43		285
1983	1455	82	329	34	61	240
1984	1567	84	428	21	16	65
1985	1530	14	410	18	17	73
1986	774	14	349	25	5	1
1987	435	10	235	-	-	-
1988	610	3	319	-	-	-
1989	462	5	140	8	-	-
1990	413	42	186	22	-	-
1991	23	3	64	(2)	-	-
1992	-	-	10	(2)	-	-
1993	-	-	2	(2)	-	-
Totalt	11452	259	2721	233	99	664